Framtidens växtnäring – är det näringen som är problemet, eller är det systemet?

Men sällan talar vi om det mest grundläggande av allt – det som både dagens och morgondagens livsmedelsproduktion vilar på: växtnäringen. Det låter kanske inte som det mest laddade ämnet i omställningen av vårt livsmedelssystem, men utan växtnäring – ingen skörd och ingen mat. Och utan ett hållbart sätt att försörja våra odlingssystem med näring finns heller ingen hållbar livsmedelsproduktion.

Genombrottet som möjliggjorde det moderna jordbruket

Under lång tid har växtnäring varit så tillgänglig och integrerad i det moderna jordbruket att den nästan blivit osynlig. För att förstå varför behöver vi gå tillbaka till Haber-Bosch-processens genombrott och mineralgödselns intåg i början på 1900-talet. Genom att fixera kväve från luften gick det att producera syntetisk växtnäring, mineralgödsel. Detta skapade i sin tur förutsättningar för en helt ny era i livsmedelsproduktionen. Växtnäring blev lättillgänglig, relativt enkel att hantera och möjlig att använda i odlingssystem under snabb teknisk utveckling.

Det går knappast att överskatta betydelsen av den utvecklingen. Den moderna mineralgödseln är en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna försörja en globalt växande befolkning. På många sätt är det en av de viktigaste innovationerna i den moderna människans historia. Just därför behöver vi också våga tala om dess baksidor och växtnäringens stora paradoxer.

Lösningen som också skapade nya problem

För att förstå växtnäringens betydelse i livsmedelskedjan behöver vi förstå systemen kring den. De tre viktigaste ingredienserna i mineralgödsel – kväve, fosfor och kalium används i enorma mänger världen över. Enligt FAO uppgick den globala användningen av syntetiska gödselmedel 2023 till lite mer än 190 miljoner ton näringsämnen. Drygt hälften av jordens befolkning skulle inte kunna försörjas på dagens nivå utan syntetiskt kväve. Det är svindlande siffror, men denna användning kommer inte utan en kostnad. 

Ammoniak är basen i kväveproduktionen. Den står för 2% av världens slutliga energianvändning och 1,3% av energisystemets totala CO2 utsläpp. Enligt Ammonia Technology Roadmap (2021) från IEA, The international Energy Agency, används hela 70% av all världens ammoniak till produktion av växtnäring. Växtnäring blir därför också en klimat- och energifråga.  

Kväveproduktionen har som sagt en tydlig klimatbelastning. Fosfor och kalium däremot har annan problematik, som exempelvis att de är sprungna ur ändliga och strategiska resurser. En uppmärksammad diskussion kring fosfor är kopplat till att fosfor bryts ur fosfatberg, vilket anses vara en ändlig resurs och har de senaste tio åren återkommande klassas som kritisk råvara av EU. Kalium, som främst utvinns ur naturliga kaliumsalter i berggrunden eller ur saltlösningar, saknar dessutom ett ekonomiskt försvarbart substitut inom jordbruket. Båda produceras främst i regioner som ofta är drabbade av geopolitiska spänningar. Växtnäring blir inte längre bara en hållbarhetsfråga utan även en fråga om råvaruberoende och försörjning.  

Samtidigt tillförs växtnäring inte bara i syntetisk form. Runt omkring oss finns stora mängder näringsämnen i organiska flöden, – som exempelvis stallgödsel, skörderester avlopp och matavfall. Flödena är komplexa och exakta volymer är svåra att beräkna och få uppskattningar finns.  

En intressant siffra som faktiskt finns är ur FAOs rapport för 2018. Då producerade världens animalieproduktion omkring 125 miljoner ton kväve i stallgödsel. Men bara en mindre del av detta, cirka 27 miljoner ton, applicerades under kontrollerade former i växtodling. Resterande del lämnades direkt på betesmark av betande djur. Därifrån är steget ofta kort till att den näringen läcker via luft, avrinning och vattenflöden till omgivande natur och vattensystem.  

Paradoxalt läggs alltså stora mängder energi och resurser på att framställa växtnäring samtidigt som mycket av den som redan finns går förlorad. UNEP (UN Environmental Programme) har gjort en global uppskattning av förlusterna av lättillgängligt kväve uppgår till ungefär 80% årligen.  

Är det rimligt att vi tillåter alla dessa insatser mynna ut i något så systemiskt ineffektivt? Har vi verkligen råd med det? 

Det är inte produkten det är fel på – det är systemet

I dagens odlingssystem bygger merparten av växtnäringstillförseln fortfarande på bredspridning med maskin. Bredspridning innebär att mineralgödselkornen eller den organiska gödseln kastas ut i jämn kaskad för att sedan myllas ned i fältet. Olika teknikutrustning kan hjälpa lantbrukaren att lägga rätt mängd vid rätt tid, men metoden är i huvudsak ganska oprecis. En del växtnäring landar hos grödan, det mesta däremellan. Det innebär att en del av näringen tas upp av grödan, men en betydande andel försvinner innan växten hinner använda den. Både kväve och fosfor läcker till vattenmiljöer och bidrar till övergödning. Näring som inte fångas upp av växten bryts ned, omvandlas och lämnar systemet som förluster i mark, vatten och luft. 

Nyare forskning pekar dessutom på att höga nivåer av lättillgänglig växtnäring som exempelvis finns i mineralgödsel, i vissa fall kan påverka mikrolivet i marken och förändra samspelet mellan växt och mikroorganismer. Det kan i sin tur påverka växtens förmåga att mobilisera näringsämnen och mikronäringsämnen från marken. Därmed riskerar även viktiga funktioner kopplade till stresstålighet, sjukdomsresistens och robusthet att försvagas och på sikt göra systemet mer beroende av externa insatser.  

Det här är ingen enkel motsättning mellan olika gödsel och biologiska lösningar. Men det visar att ett system som enbart optimeras för snabb tillförsel och hög kortsiktig respons kan bli mindre effektivt och mindre robust över tid. 

Från enkel input till biologisk optimering

Hur vi ser på växtnäring säger mycket om hur vi ser på jordbruket i stort. I dag behandlas den ofta som en insatsvara – något som ska optimeras för maximal avkastning kilo per hektar, antal djur eller kilo foder. Volym blir måttstocken på framgång. Lösningen blir enkel: säkra tillgången, optimera dosen och håll kostnaden i relation till avkastningen i schack.

Men om vi i stället ser växtnäringen som en del av ett större kretslopp förändras frågan i grunden. Då handlar det inte bara om hur mycket vi tillför, utan om hur väl systemet fungerar som helhet – hur jorden mår, hur/när/vilken näring tas upp, vad som stannar kvar och vad som försvinner. Då handlar det inte längre bara om gödselmedel. Då handlar det om ett perspektivskifte.

Att göda jorden, inte bara grödan

Jordbruk som jobbar med precision är inte nytt. Men potentialen är långt ifrån fullt utnyttjad. Och kanske ligger nästa verkliga skifte inte bara i ännu bättre teknik för att dosera insatser, utan i att kombinera precisionen med en djupare förståelse för vad som händer i jorden.

Det betyder inte mindre vetenskap. Inte heller ett romantiserande av lantbruket. Snarare tvärtom. Det finns i dag en växande forskningsinriktning som riktar blicken mot rithzosfären, rotzonen, där samspelet mellan växt, jord, mikroorganismer sker och där näringsflöden möts. När förståelsen för dessa processer ökar öppnas också nya möjligheter: för växtförädling som bättre utnyttjar detta samspel, för mer precisa strategier i växtnäringsstyrningen och kanske på sikt för nya material och produkter som bättre anpassas till växternas och marklivets funktion.

Det väcker också större frågor. Går det att restaurera försvagade biologiska funktioner i marken? Går det att utveckla växtnäringssystem som både levererar hög avkastning och stärker jordens egen förmåga att omsätta näring? Här finns sannolikt ett av de mest intressanta forsknings- och innovationsfälten i framtidens jordbruk.

Här finns nästa stora skifte

Kanske är det just här nästa stora jordbruksrevolution tar form. Inte i en enskild produkt, utan i ett nytt sätt att förstå vad som faktiskt gör växtnäring verksam. Det kräver mer kunskap, bättre verktyg och en djupare förståelse för samspelet mellan växt, jord och mikrobiologi. Men det kräver också forskning, innovation och praktisk tillämpning – lösningarna som fungerar i verkligheten – på gården, på marknaden och i livsmedelssystemet som helhet.

Här passar Axfoundations arbetssätt väl. För det räcker det inte med teori. Det behövs testbäddar, pilotförsök och samverkan mellan aktörer i hela värdekedjan. Från jord till bord kommer fler att behöva dela på både ansvar och risk, om vi ska lyckas bygga ett växtnäringssystem som är produktivt, cirkulärt och robust.

Framtidens hållbara växtnäring handlar inte om att välja mellan produktivitet och miljö. Den handlar om att bygga smartare system – som förlorar mindre, använder resurser bättre och stärker de biologiska funktioner som långsiktig livsmedelsproduktion ytterst vilar på. Det är en förändring som behöver börja nu. För utan växtnäring, ingen skörd. Men utan ett smartare växtnäringssystem, inte heller en hållbar framtid för maten.

/Marit Wirén Toll, Projektledare Framtidens mat, Axfoundation