Digitala produktpass möjliggör ny affärslogik – är du redo att möta nästa krav? 

En symbol för ett gammalt system

Vi verkar stå i ett policy- och marknadsskifte, där en bunt trasor kan bli en bild av något mycket större. Där linjära affärsmodeller – mycket billigt och snabbt – möter ett ökande tryck från både konsumenter och lagstiftare att tänka annorlunda. Begreppet cirkuläritet är välanvänt – men sällan realiserat i praktiken. Och där ett plagg fortfarande bara får ett liv – innan det bokstavligen slutar som trasa. 

Om gamla t-shirts är värda så lite att de säljs som trasor – hur bygger vi då affärsmodeller där plagget får flera liv? Det är här framtidens möjligheter växer fram tillsammans med digitala produktpass. Inte bara i hur vi producerar kläder – utan i hur vi förvaltar, designar och kommunicerar dess värde. 

Även om potentialen är stor för digitala produktpass, medför det i praktiken en rad utmaningar. För ett mindre klädmärke med tre anställda, egen produktion och en ambition att göra rätt, kan kraven på digital spårbarhet kännas som ett hinder snarare än en möjlighet. Marginalerna är små, tekniken är ny, men orken är begränsad. Samtidigt är det ofta just de små aktörerna som vågar först – som experimenterar med restmaterial, lokala samarbeten eller transparens i praktiken. Ska de behöva betala mer än de stora, bara för att visa sitt ansvar? Här finns en risk: att system som skapats för hållbarhet, i praktiken blir ännu ett filter som sorterar bort de utan resurser att spela efter reglerna. 

Så frågan vi måste ställa är inte bara hur systemet fungerar – utan för vem det fungerar. 

Affären skiftar fokus – från försäljning till livscykelvärde 

Att designa för kvalitet, reparerbarhet och spårbarhet är, om du frågar mig, inte längre ett mjukt “borde” – utan en affärskritisk nödvändighet. Samtidigt ser vi en ny generation konsumenter växa fram. För dem är hållbarhet, äkthet och funktion hygienfaktorer.

Visst – försäljningen inom andrahandsmarknaden har enligt Svensk Handel svajat tillfälligt, men trenden är tydlig: fler människor handlar second hand. Det har gått från att vara ett alternativ till att bli ett medvetet förstahandsval. Det är smart, prisvärt och ibland mer eftertraktat än nytt. För att denna positiva trend ska kunna fortsätta och accelerera, behövs även reformer såsom sänkt moms på återbruk. 

Datan ger oss även en allt tydligare bild av vad som faktiskt händer med textilier som inte cirkulerar – men den är långt ifrån komplett. Plagg som exporteras till andra delar av världen hamnar ibland i informella deponier, som IVL visat i sin rapport, men exakt hur vanligt det är vet vi inte. Just bristen på spårbarhet gör det svårt att följa flödena – vilket i sig pekar på behovet av bättre system. Om vi inte agerar nu riskerar vi att se plagg fortsätta hamna på soptippen – inte som ett resultat av slitage, utan av systembrist. 

När plagget får flera liv – växer också affären

Här uppstår möjligheten: att synliggöra det dolda värdet i det som redan finns. Tänk om den privata garderoben kunde fungera som en portfölj – där varje plaggs andrahandsvärde synliggörs lika tydligt som en aktiekurs. Det förändrar inte bara hur vi konsumerar, utan hur vi bygger affär.

Vi har sett det hända förr i andra branscher. Musikbranschen har gått från fysisk produkt till digital tjänst (Spotify- Streaming) där ett tydligt royalty-system gynnar flera  inblandade aktörer. Textil står nu inför sin motsvarighet. Kläder är förstås fysiska – men tekniker som QR-koder, AI-skanning och digital märkning öppnar för spårbarhet, värdebevarande och delat ägande.

Streamingtjänster bygger på att värdet inte sitter i själva ägandet – utan i tillgång, transparens och ansvar. Detsamma kan gälla andrahandsmarknaden för kläder. I ett delat ägarskap vinner både producenten som vill skapa långsiktigt värde, och användaren som vill konsumera smart. För kunden uppstår dessutom ett direkt incitament när det blir enkelt att sälja vidare ett plagg och samtidigt få maximal intjäning. Med digital märkning (DPP) och smarta plattformar kan återförsäljning ske med minimal friktion – och varje nytt liv ett plagg får skapar värde, både för den som producerar, reparerar och återbrukar – och för den som lämnar vidare. Med rätt struktur på plats, skulle fler kunna vinna – både ekonomiskt och hållbart. 

Lås in materialet – inte potentialen

Ta pantflaskan. Den fastsittande korken handlar inte bara om miljö – den handlar om kontroll. Om materialet lämnar systemet, lämnar också värdet. Samma logik behöver skalas till klädesbranschen. Här öppnar digitala produktpass en ny möjlighet: att designa affären för att materialet ska stanna i kretsloppet, inte glida ur det efter första användning. 

Kanske är det här början på ett skifte i hur vi förhåller oss till den tidiga delen av LCA-modellen – det som sker upstream, långt innan en produkt når konsumenten. Om vi vill minska vårt beroende av jungfruliga resurser, behöver vi förmodligen ett system där materialflöden inte bara kan spåras och mätas, utan också cirkulera länge och sedan tillbaka på ett meningsfullt sätt. Men framför allt – för att det över huvud taget ska existera – måste det vara lönsamt. 

Om att välja ett system som håller 

10 kilo tvättdukar handlar inte om gamla t-shirts. Det handlar om allt vi lagt tid, pengar och förväntningar på – som förtjänar chansen att hålla längre. För kvalitet sitter inte bara i materialet, utan i tanken bakom, i möjligheten att laga, använda igen, och låta någon annan ta vid. Vi har vant oss vid att kläder ska vara billiga, snabba, utbytbara – men det vi behöver framåt är något annat. Något som håller. Digitala produktpass kommer inte fixa allt. Men de kan bli bryggan mellan en dålig vana och en ny affärslogik. Ett sätt att se, bevara och bygga värde – på riktigt. 

Bygg, möbel, industri – fler branscher står sannolikt på tur när spårbarhetskrav och cirkulära affärsmodeller rör sig bortom textil. Och nej, en husvägg går inte att ta under armen till närmaste återbruk och säljas vidare. Men du kan börja med det du har på dig.